2019-12-24

MEXICO PÅ TRE KVART

Merparten av er som läser detta har själva ägnat er åt att provköra bilar och att delta i pressresor. För er som inte gjort det ska jag berätta vad en pressresa är. 

Inför den internationella lanseringen av en ny bilmodell har biltillverkaren ett intresse av att få bilen omskriven i pressen. För att erbjuda en möjlighet att inte bara se bilen utan även få köra den arrangeras provkörning någonstans i världen. Ibland sker detta som komprimerade endagsevenemang vid någon lätt tillgänglig tysk flygplats men ibland finns utrymme för överraskningar.

Platsen för provkörningen bestäms utifrån olika kriterier bland annat vad det är för typ av bil, vilken årstid som råder, var det är mest praktiskt att ordna logi mm. Då pressvisningen är en förhållandevis liten post kostnadsmässigt i budgeten för att ta fram en ny bilmodell finns det ofta utrymme för att göra tillställningen minnesvärd också. Alla som varit med vet att platserna inte är de mest slätstrukna och hotellen inte några B&B. Med andra ord är det som upplagt för att inte bara bilen stannar kvar i minnet, ofta gör själva resan det också. Samtidigt får ju inte resan överskugga det som är anledningen till densamma, nämligen bilen. Det hela är i alla fall upplagt för att ge ett och annat minne för livet, det vet alla som hållit på med detta, gått upp klockan fem på morgonen för att hinna med ett tidigt flyg och sedan haft ett späckat schema. Tycker man bilar är kul och inte har något emot att resa då finns risken för att många minnen stannar kvar. Jag tänkte ta er tid några minuter med att berätta om hur presentationen av två nya Opel-modeller utvecklade sig vid den här tiden för ett antal år sedan.

I december 2006 skulle Opel visa sin helt nya tvåsitsiga cabriolet med det något fantasilösa namnet Opel GT samt tredje generationen av Astra i ett coupéutförande med högt uppdragen vindruta. Då  Opel GT byggdes i USA och GM ville garanterat ha bra väder lades provkörningen i Kalifornien, närmare bestämt på västkusten i närheten av San Diego. Programmet sträckte sig över tre dagar med ett ganska ”generöst” tidsprogram för både körning och lite soldyrkan (trodde vi). Så istället för att fira Lucia hemma var vi ett litet gäng som tog fakirflyget från Arlanda till Frankfurt för vidarebefordran till det stora landet i väster. Svenska GM representerades av Håkan Engström som skötte det hela med sedvanlig professionalism men också med glimten i ögat. Vi anlände så småningom till hotellet precis vid Stilla Havet där surfarna var i full gång då vågorna var både långa och höga.

Dagen därpå körde vi till Palm Springs där presskonferensen hölls om Opel GT. Det lades sordin över feststämningen då det inträffat en allvarlig olycka i gruppen före oss. En bil med två franska journalister att gått av vägen och slagit runt varvid föraren ådragit så allvarliga skador att han avlidit. Representanter från GM förklarade att de franska journalisterna hade kört på en av GM icke godkänd väg och detta angavs som skäl för olyckan. Uppenbarligen hade de kört för fort i bergen där dikena är djupa, som Erik Carlsson uttryckte det en gång, men en avgörande orsak till det tragiska förloppet var att störtbågarna i den öppna bilen var alldeles för låga. Man behöver inte vara professor i anatomi för att inse faran när bågarna slutar ungefär i axelhöjd på en reslig person. Vi uppmanades i alla fall att ta det försiktigt men först skulle vi bjudas på en retrospektiv körning. Ett antal bilar av typen Opel GT av den första generationen hade samlats och vi fick välja en för att köra in i Palm Springs med. Kändes ju fint och alla spanade efter Frank Sinatras stora villa. Därefter bar det upp i bergen av den nya GT och körningen avslutades att vi passerat genom ett ökenlandskap. Så långt gick allt enligt arrangörens planer men det är nu det började hända saker...

Dag två körde vi en coupéversion av Astra och det skulle delvis ske uppe i bergen men för att komma dit skulle vi först köra rakt in i landet. På den här tiden körde man inte efter GPS utan använde faktiskt karta och roadbook. Av kartan framgick att vi följde precis gränsen mot Mexico och en tanke föddes. Hans Hedberg körde och jag frågade honom om han skulle tycka det vore värt besväret att vi tog oss över gränsen. Javisst, om det går, sa Hans. Ta av här, sa jag, det står visserligen inte skyltat men enligt kartan ska vi ha gränsen helt nära. Sagt och gjort, efter en kilometer stod vi vid en gränsstation. Till synes helt obemannad. Vi tittade på varandra. Ska vi? Javisst, vi kör. Utan minsta svårighet var vi nu plötsligt i Mexico och en helt annan värld låg framför oss.

Vi var i staden Ciudad Juárez som är känd för några olika saker: Filmen Bordertown med Jennifer Lopez, GM:s sammansättningsfabriker, att Steve McQueen dog här efter att ha besökt en kvacksalvare för att bota sin cancer men sist med inte minst för att det är ett centrum för knarkhandel. Människor var klädda i färgglada kläder, husen var vackert målade, ja bakgrundsmotiv för bilder av bilen saknades inte. Efter att ha kört runt där någon halvtimme bestämde vi att nu var det nog dags att återvända. Visserligen hade vi dagen på oss men vi skulle ändå hinna med ytterligare en del körning. Tillbaka till gränsstationen således men det hade vi inget för, den var bara till för inpassering. För utpasserande måste ni köra en kilometer österut sa en lokalinnevånare på bruten engelska. Jag anade det värsta och mycket riktigt, där låg en ny gränsstation som amerikanerna låtit bygga för att ha koll på invandringen. Lång bilkö för att komma fram till den dessutom. Väl framme så fotograferades bilen både framifrån och bakifrån och vi fick köra fram till en lucka där den amerikanske tullaren skulle förhöra oss. Jag kom då att tänka på att bilen vi körde var registrerad i USA men eftersom man i Kalifornien bara har registreringsskyltar bak på bilen hade arrangören hängt på tyska skyltar fram för att det inte skulle se ut som om vi körde en oregistrerad bil på bilderna. Detta hade gränskontrollanten naturligtvis uppmärksammat och blev genast misstänksam:

- Och var kommer ni ifrån?
- Vi har bara varit här i Juárez?
- Hur länge då?

Om amerikanska immigrationskontrollanter har jag lärt mig att man aldrig ska sväva på målet och försöka försköna något. Sanningen är det enda som gäller, allt annat genomskådas direkt.

- Ungefär tre kvart. 
- Och vad gör man i Juárez på tre kvart, om jag får fråga?
- Åker runt och fotograferar.
- Öppna bagageutrymmet men sitt kvar i bilen. Tonen var bestämd i hans röst.Tullaren gick nu igenom vårt bagage men vi satt kvar. De svenska passen kom fram och det lugnar ofta i kritiska situationer. Det som fick mig att förstå att vi hade saken under kontroll var när tullaren frågade.
- En ny bilmodell det här?
- Javisst, sa jag och berättade något om den samtidigt som jag drog upp presslegitimationen från MJK.
- Hur mycket drar den?
- Han fick uppgiften och nu var tonen mer avspänd.

Efter några ytterligare frågor var saken klar, bommen öppnades och vi var åter på amerikanskt territorium och inte i ett mexikanskt fängelse misstänkta för knarksmuggling och med bilen isärplockad i sina beståndsdelar. Håkan hade nog inte uppskattat detta. Nu var det nog säkrast att hålla sig till roadbooken men denna ambition kom snabbt på skam.

Skyltar talade om att vägen var spärrad på grund av snöhinder och vi uppmanades att ta en annan väg. Den var liten och krokig och gick genom trakter med tät bebyggelse. Vi såg dessutom en väldig massa kul bilar som stod på tomterna vi passerade. Så fort vi stannade för att ta en närmare titt på någon av dessa kom det fram stora blodtörstiga hundar och morrade ilsket. Åter var det Hans som körde och jag fick syn på något vid sidan av vägen som fick mig att baxna. Vänd, sa jag. Varför, sa Hans. Vänd så förstår du. Vi hade på vår högra sida en samling fordon som saknade motstycke. Där stod ambulanser, brandbilar och utryckningsfordon i en salig röra. Vi närmade oss försiktigt grinden, såg att hundarna var inlåsta och att en man och en kvinna stod och skruvade i en bärgningsbil som verkade vara från 50-talet. 

- Hello, what a nice car collection. Can we take a quick look?
- Hi, welcome, of course - come on in and I will show you.

Det där med roadbooken, ja hela bilen för att vara sanningsenlig, hade vi glömt vid det här laget. Mannen tog oss runt i samlingen som bestod av flera hundra bilar, de flesta under tak. Brandbilar av alla slag, ambulanser från förr och nu och enorma likbilar, de flesta byggda på Cadillac. Men varför? Jo, berättade han, de lever på att hyra ut bilar till filminspelningar och därför måste han hålla merparten i ”running order”. Finns här någon med Detroit two stroke diesel engine, frågade jag. Jo, det fanns det men den kommer senare. Rundvandringen varade drygt en timme och plötsligt stod vi framför en röd stegbil av jätteformat. Det var av sådan som körs även baktill av en person som sköter bakhjulsstyrningen. Here we are, Detroit two stroke diesel, sa mannen och öppnade motorhuven. Här låg en V8-motor som inte liknar något annat. Den är försedd med avgasventiler i toppen och har dessutom både mekanisk kompressor och turbo. Nu hade mannen satt sig på den öppna förarplatsen och startade motorn som gick igång med ett stort rökmoln och det mycket speciella ljudet som bara denna motor har. Inte nog med det, nu hade hustrun satt sig vid den enorma ratten bak och så började de baxa ut detta monster till bil. 

- ”Jump on board guys, and I will show you what she can do.”

Hans och jag klamrade oss fast på ett par platser för brandsoldater, grep var sin amerikansk brandhjälm och så bar det av. Full gas på alla de tretton osynkade växlarna i Fuller-växellådan och det lät som man vore på Le Mans. När vi passerade den lokala brandstationen drog vår värd igång sirenen för fullt. Helt illegalt förstås men det visade sig att killarna där inne var hans gamla kollegor så de visste vad han sysslade med. Omtumlade av åkturen och av alla intryck tackade vi för oss och fortsatte färden med vår Opel. Vid framkomsten på kvällen var vi naturligtvis sena så vi tillfrågades om vi hade kört vilse. 

- Javisst, det blev ett par felkörningar men ”den som inte kör fel får ju aldrig se något”. 
- Ja, det har ni rätt i. Ni hinner ändå ta en dusch före middagen. Och bilen då, vad tyckte ni om den? 
- Bilen? Jovisst, den skötte sig bra.

God Jul och Gott Nytt År önskar krönikören

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår